I morse hade jag och Vanessa (utbytesstudent fran Belgien) blivit tillfragade prata i AP English klassen, om hur det ar att lara sig ett sprak flytande och leva i en annan kultur. Jag var forst ut och prata, och som det flesta vet, har jag inga problem alls att prata infor grupper. Jag hade en nice konversation med klassen i over en timme, men stackars Vanessa fick inte en syl i vadret. Jag och klassen pratade om allt ifran hur "din mama" till teveserien "house" spridit sig runt jorden; och hur manniskor tror att man ar korkad, bara for att man inte kan beharska spraket lika bra som dem sjalva. Vi pratade ocksa om hur stereotyperna inte alltid stammer med verkligheten, Jag sa:
"If you go on google and search on "Swedish girl", you'll find some nasty pictures."
Luke, en kille som vart pain in the ass under hela lektionen (han distraherade mig med att gora grisfula miner, din dumma trikakladda brottare!) holl tydligen med mig all of a sudden och borjade nicka med feta leendet pa lapparna. Eftersom han satt langst bak i klassrummet var det bara jag som kunde se hans smile. Darfor sa jag
"And how do you know, Luke?" Alla vander sig om och stirrar pa Lukesom blir tomatkinderad. HA HA, in your face! Jag vet att det ar typ mellanstadieniva pa var lilla intrig, men det bjuder jag pa ;)
Nu har jag haft mina tre forsta softballtraningar och mina axlar ar typ bortdomnade pga allt bollkastande, fram och tillbaka, timme efter timme.... Fast jag har fatt en massa positiva kommentarer. Vet inte om det ar for vanlighetens skull, eller om jag faktiskt ar bra. Hursomhellst vet jag redan att jag ar jattegrym for att aldrig tidigare spelat softaball!!! ;)
Nu ska lagga pa tre centimetertjockt lager tigerbalsam pa mina axlar och skulderblad, sa man over huvud taget ska kunna trana i morgon.
